Art Deco city är häftigt och dyrt!

Titta noga! Detta kan nog vara en av de dyraste drinkar du sett!?

Det var den dyraste drinken i plastmugg som vi köpt någonsin iallafall! Dessutom hade bartendern troligen glömt att hälla i någon rom. 175:- svenska pesetas styck! Smaka på den! OK serverad intill Beachen i Art Deco distriktet, men den blev inte bättre för det.

Bartendern var från Venezuela och ville flytta till Berlin. Han hatade Chavez trots att han var död.....Jo killen var trevlig men borde nog söka sig till ett annat yrke! Vad nu detta hade med drinken att göra vet jag inte....Jovisst - han kunde inte blanda drinkar.

Art Deco District på Miami Beach.

Med tanke på alla fula tråkiga lådor som byggs idag kan man bara beundra Amerikanarnas numera iver att rädda byggnader med historiska rötter. Art Deco distriktet är ett högst blomstrande affärsdistrikt men med bevarad exteriör. 

Även badvaktstornen på denna del av Miami Beach är bevarade i sin Art Deco stil. Kul, Pampigt och miljöförhöjande. Folk strömmar hit för att se och uppleva området.

Det är svårt att inte bli politisk ibland. Polisen är synlig överallt här i Florida. I sina bilar, på cykel, till fots, på fyrhjulingar och till och med på seegways. Det känns bra och tryggt. Nu var det lite party och då kom man med sin mobila sambandscentral. Yes. jag frågade polisen om jag fick fota polistrailern.

Med lite fantasi ser man 20-tals bilarna rulla förbi på streetan. Vi var här vid två tillfällen. Ena gången var gatan avstängd p.g.a. party, men den andra gången öppen för trafik. Jag lovar att det rullade ett antal tidstypiska vrålåk förbi. Läckert!

Mer spanska än engelska.

Mycket har hänt här på 40-år. En totalt genomgripande sak är inflytandet av latinos och det spanska språket. Man hör numera att ca 80% av de man överhör talar spanska. Skyltar, prislappar, menyer, You name it, allt är i första hand på spanska.

Restaurangutbudet speglar givetvis också denna förändring till följd att exv Mexikanska Restauranger är mycket vanliga. Lika bra att vänja sig. Dos Margaritas, por favore!

Har ni märkt att det nästan alltid handlar om mat när Ingrid är med på fotona?

Säg till mig om jag nämner ordet Kryssning igen!!!!

Inför denna resan diskuterade vi till och från om vi ändå skulle testa att åka på en kryssning. Fördelen härnere är att utbudet är stort och man kan hitta kryssningar som bara varar 3-4 dagar. Lagom tid för att prova på kan man tycka! Ovan "lilla" fartyg har ett helt vattenäventyrsland allra högst upp.

MEN, MEN MEN. Nu har vi sett ett antal kryssningsfartyg på nära håll och bokstavligen sprungit på en massa kryssningsdeltagare. Förutom att det går sakta så påminner dessa sällskap om dagisklasser. Dagisfröken i täten och "klassen" i god ordning efter. Alla märkta med ett lika färgat klistermärke på bröstet.

Ja, jag raljerar och är kanske lite orättvis - MEN både jag och Ingrid får rysningar vid tanken på att styras runt i ett sådant sammanhang. Vi klarar ju inte ens att delta i ett par timmars bussutflykt. Nej detta är bara att glömma!

Nu mot Mexico!

Hola hasta luego!

Man vill inte tro det, men det är 40-år sedan sist!

Förra gången vi var här var vi iklädda avklippta jeans från Gul & Blå och träskor.

Nostalgidelen av resan fortsätter med ett besök utanför hotellet vi bodde på för nästan på dagen 40 år sedan. Hotel Sorrento är sig likt men den närmaste omgivningen är rätt förändrad.

Collins Avenue ett kvarter bort är sig dock likt. Många roliga minnen poppade upp när vi vandrade runt här. 

Denna gången hyrde vi en lägenhet på 11 våningen med utsikt över beachen. Det vi saknade i lägenheten var en balkong, annars var det rätt skönt att slippa de vanliga hotellen.

Ingen har bilskam i USA!

Man blir väl lite fundersam över Sveriges iver att rädda klimatet med att bl.a. extremt beskatta personbilar när man ser vilka fordon som är populära i USA, och mängden av dem. Bilskam finns inte i det amerikanska språket, och personligen har jag inte mycket till övers för denna typ av plakatpolitik.

Så vi började med att hyra en Chrystler 300. En riktig limo att glida fram i. Tyvärr var det ett missljud i den så vi behövde byta bil efter någon dag och då blev det en lite mer sportig Cadillac CTS med dubbla turbo's.

OK Cadillacen kan väl inte riktigt mäta sig med en McLaren vars pris i basutförande ligger på 2.100.000:-, men den står sig rätt bra i konkurrensen. Miami Beach är fortfarande ett Mecka för att få se lyxbilar i alla genrer - Rolls Royce, Bentley, Jaguar, Porsche, Aston Martin, etc etc.

Shopping utan skoköp!

Dolphin Mall är ett av Floridas gigantiska shoppingmallar. Personligen hade jag två mål, en ny telefon och lite Colombia skjortor. Så blev det.

Men döm om min förvåning när Ingrid sa att hon inte var så sugen på att handla. Då börjar man bli orolig. Jag kan inte minnas att vi varit på något motsvarande shoppingparadis utan att det blivit åtminstonde ett par skor.

Bass Pro Shop är lika roligt att besöka varje gång man är i USA. Dessa enormt stora butiker som alltid innehåller möjlighet att provskjuta, provfiske etc är en upplevelse att gå in i. Enormt påkostade olika naturmiljöer är fantastiska att se på. Se ovan miljö som visar en sjö underifrån med växter, djurliv, fiskeredskap och botten på kanoter och båtar.

På hemvägen siktade vi Hard Rock hotel's siluett. Ett höghus i formen av en guitar! Det är svårt att inte bli imponerad. 

Key West över dagen blev en utflykt med 2 nätters övernattning.

Vi var påväg ned till Key West redan 1980 men vi kom bara halvvägs. På den tiden körde man på broar som den till höger som är stängd idag. Vissa av broarna på den tiden hade körbanor av järngaller vilket gjorde att man såg rätt ned i havet under bilen.

Ungefär halvägs mellan Miami Beach och Key West började hungern göra sig påmind. Det blev ett stopp på Wahoo's kombinerade fiskrestaurang och fisketursarrangör. Uppenbarligen ett populärt ställe för det vällde in lunchgäster. 

Pelikanerna höll stadigt utkik efter fiskrens.

Med tanke på alla båtar som låg i hamn var nog fiskechartern lite låg för tillfället. En heldagstur med privat båt kostade endast 12.000:-. 

Key West, USA sydligaste punkt.

Key West är en riktig turistfälla, MEN en mysig sådan. Dyrt men ett behagligt lugn trots oss alla turister.

Stans centrum präglas av fint underhållna sekelskiftesvillor.

Strandpromenaden är magisk att strosa på i kvällsljuset. Underhållning och barer överallt. Saken blev inte sämre av att vi hade ett fantastiskt väder.

Självklart blev det ett besök på den klassiks baren Sloppy Joe´s som påstår varit ett av Hemingway´s stamställen.

Efter att ha vandrat mellan vattenhålen ett par timmar hamnade vi en en Kubansk Restaurang som serverade förvånadsvärd god mat och levande musik.

Tuppar överallt!

Som sagt det springer tuppar precis överallt i Key West. Historien är följande; Key West var i äldre tider ett tillhåll för pirater och smugglare. Ett inslag i denna miljö var tuppfäktning som sedan levde kvar långt in på 1900-talet. När denna grymma företeelse förbjöds i Florida släpptes tupparna helt sonika ut för att klara sig på egen hand.

Det är uppenbarligen an sanning med modifikation. Key West borna är idag väldig rädda om sina tuppar som håller rent från både råttor och ormar.

Snappers på Key Largo.

Efter en god natts sömn påbörjade vi återresan norrut. Vädret denna dag underbart så vi tog det lugnt och stannade ganska ofta för att promenera och doppa tårna i havet.

Framåt eftermiddagen kände vi att det kunde vara mysigt att stanna en natt på Key Largo också. Sagt och gjort så bokade vi in oss på Snappers. Hotellet visade sig i första hand vara en välrenommerad fiskrestaurang. Gissa vem som blev lycklig över detta!? Jag fick också god mat som smakade mycket bra, så länge Ingrids fisk inte tittade på mig. 

Snappers erbjöd kanske inte resans finaste rum. Men mycket rent och en egen terass med 100% havsutsikt.

Hög mysfaktor präglade hela vår lilla utflykt från det lite hetsigare Miami Beach. Nu börjar vårt USA äventyr lida mot sitt slut.

Vi ska dock hinna med att bl.a. besöka Art-Deco statsdelen i Miami Beach innan vi flyger  vidare till Mexiko.

Så vi ses i Miami Beach igen!

Blake's Dop på Jamaica blev också lite av en nostalgiresa.

Hur hamnade vi på ett vuxendagis? Visserligen med butlerservice och all annan tänkbar lyx, men det är ju egentligen inte vår grej!

Hotel Principe Luxury Sian ka'an Adults Only, Akumal Mexiko (det gäller att ta ett djupt andetag innan man uttalar hotellets namn) är ett jättehotell med all tänkbar och otänkbar service. 

Hotellet har 16 restauranger och ett otal barer att välja mellan. Det tar ca 20 minuter med golfbilstransport från hotellet till den egna vuxenbeachen. Lyxigt på alla vis! Men lite tråkigt såvida man inte gillar att bli underhållen av ABBA- och Tre Tenorerkopior.

Eller så kan man se "äkta infödingar" hoppa och skutta.

Lite vattengympa eller bingo etc är också alternativ som erbjuds.

Dagens klo var nog ändå när detta stora vidunder till fågel flög över huvudet på Ingrid som satt och läste, varpå Ingrid gav upp ett tjut som fick alla i både baren och lobbyn att stanna upp och titta på oss! Flera tittade förundrat på oss och en Amerikan frågade om Ingrid vunnit högsta vinsten!? 

OK inte gnälla! Det är till delar självvalt. Inte riktigt egentligen eftersom det var Booking.com som i sista stund bokade bort oss från ett hotell vi bokat i Oktober. Så en varning till alla - lita inte på Booking.com. Detta hotellet var ett av de få som var kvar i denna klassen när vi tvingades boka på nytt.

Jo Butlern ingick faktiskt, men sanning att säga nyttjade vi inte dennes tjänster speciellt mycket. Strandkläderna krävde väldigt lite strykning och både mina och Ingrids sandaler behöves inte putsas.

Mexikanska morgontidningar och te av olika sorter är inte heller vår prioritering.

Utvecklingssamtal behövs även i Mexiko! 

Det hela började lite knasigt med att ena AC;n lät som om ett gäng fåglar parkerat sig i den samt fungerade inte Jacuzzin på vår takterass. Kanske inte hela världen men det var ju inte gratis att bo här. Så efter lite tydliga samtal fixades både det ena och det andra i en faslig fart samt erbjöds vi att man skulle färdigställa Jacuzzi till oss dagen efter. Vi skulle bara uppge en tid då vi önskade att badet skulle vara iordningställt!

Jag måste ha varit väldigt tydlig för på bestämd tid fanns både Bubbel, chokladdoppade jordgubbar, uppslaget skumbad med rosenblad både i och utanför badet.

Faktiskt helt OK att sitta här och njuta i solnedgången, vuxendagis eller inte! Romantiskt? Ja det får man nog ändå säga. Jag försökte förgylla det hela ytterligare genom att sätta på Spotify och sjunga med i några väl valda låtar. Jag fick väl inte precis stående ovationer!?

Lantisar som vi är förstod vi inte bättre än att dra igång själva Jacuzzin. Det var kanske inte riktigt meningen med tanke på att butlern öst i badskum i karet. 

Låt oss stanna vid att skummet täckte både Jacuzzin och takterassen innan vi var klara.

Men det blev en rätt kul skummande upplevelse!

Blake's Dop var ju ändå anledningen till att vi befinner oss på dessa breddgrader så låt oss ta det hela från början.

Den lille prinsen Blake.

Så var det tid att döpas. Till skillnad från Colin´s dop var det en kortare ceremoni utan högmässa. Det var inte så varmt heller denna gång. M.a.o. en värdig och lagom tillställning.

Vill du ser mer foton från dopet så klicka på denna länk.

Denna gång hyrde vi in oss en en lägenhet i Kingston på Jamaica. Huset heter 20 South och är ett helt nytt Kinesbyggt hus.

Colin och lillebrorsan Blake i "vår" lägenhet i Kingston.

Fastigheten ligger bra till mitt i Kingstons centrum. På översta våningen finns en takpool med en enastående utsikt och ett litet poolcafe' med minishop. Det var ett det bästa och fräschaste boendet vi haft på Jamaica.

Tyvärr investerar Kineserna gigantiskt även på Jamaica vilket kan tyckas vara bra. 

Nya vägar, upprustad och delvis ny hamn, upprustad och delvis ny flygplats, nya fastigheter och ny motorväg som sammanbinder norra och södra Jamaica. Detta är ett mönster vi sett i stort sett hela världen. Men kvaliteten är låg och vem investerar utan att att få en motprestation? Ingen, så det kommer att kosta i framtiden för Jamaicas invånare.

I år var det 16 år sedan vi var på Jamiaca första gången.

Det är lätt att bli lite nostalgiskt vid familjära högtider. Speciellt när man träffar släkt och vänner så sällan. 

Tyvärr avled en av våra vänner Woody, RIP, dagarna innan vi kom. Vi hade som vanligt sett fram emot att få träffa honom.

Men också denna gången blev det som det brukar. Dvs mycket mat, företrädesvis Jerk chicken, och att umgås. 

Colin är numera en fena på att hålla isär språken. Han talar Svenska med morfar och mormor och engelska med resten.

Beachutflykt till norra Jamiaca.

Det är sådan skillnad nu mot tidigare att köra upp till norra delen av ön. Det som tidigare tog en halv dag tar nu en dryg timme. Så visst, kinesbygget har definitivt sina fördelar.

Far, son, en av sonsönerna Abraham´s. Svärfar till vänster.

Ett litet privat paradis som man aldrig hade hittat till utan hjälp av de som bor här.

Blake tar ett av sina första bad i havet. Denna gången i Aunty Jamie Lee´s trygga famn.

Kingston

Så var tiden inne att åka vidare mot nästa nostalgimål, Miami Beach.

Vi ses där!