58, 56, 60, 64 och 65 i Bangkok, sedan 5,5 timmar till Paradisstranden.

High Five........... and eight = 58.

Med Laos bakom oss landade vi i Bangkok igen. Vår Limochaufför väntade på flygplatsen med en sval bil och givetvis med gratis internet i bilen till Ingrids stora förtjusning. Internetanslutningen hette naturligtvis "Welcome".  När vi efter drygt 1 timmes åkande äntligen var framme i Hotel Lebua State Tower *****. 

"I" hotellet är inget skämt. Limosinen körde i princip oss in "I" receptionen. 

Vårt River View "Rum" var stort och välutrustat. Vardagsrummet var väl minst sagt lite overkill men pentryt var bra att ha tillhands. 

Två dubbelsängar innebar det mycket enklare att bestämma om vem som skulle sova på vilken sida. Vi kunde ju välja sida själva i var sin jättesäng.

Sedan var det ju det här med 58:e våningen. 

DET ÄR HÖGT!!!!! Men vackert på ett speciellt sätt!

Men här går det inte att ha barnbarnen med.

Titta på mellanrummet mellan stolparna i balkongräcket...... det är ju nästan så att man själv skulle kunna falla emellan. Ja, Ok inte nu kanske, men för några år sedan. OK decennier sedan om det nu är viktigt.

Våning 56 Loungen.

I vår Lounge serverades ädla drycker och massor med mat hela dagen, och GRATIS! OK det ingick i rumspriset så gratis kan väl diskuteras. 

Så först serverades frukost för oss i de högre regionerna av denna skyskrapa. Allt för att slippa trängas med alla de andra 1000 gästerna.

Sedan var det tid för en vad de kallade lätt lunch....

Dagen avslutades med Afternoon Tea. Afternoon Tea här innebar en rejäl mängd mat att välja på inklusive sushi.

Gott var det, men ibland väl inovativt. Vad sägs om denna "fastlagsbulle" med egen sprits. 

Utsikten från vår Lounge skämdes inte heller för sig! 

60 började med 64:e.... våningen.

Så var dagen då här. Dagen som jag egentligen inte ville skulle komma så förbenat snabbt. Men, men det är väl bara att inse. 

Man får väl trösta sig med vad Winston Churchill sa; " Är man inte Vänster när man är ung, har man inget hjärta. Men, är man inte Höger när man vuxit upp, har man ingen hjärna. 

Så om man nu är vuxen har man väl en väl tilltagen hjärna i alla fall......eller?

Dagen "D" började med att hotellet kom med en liten födelsedagstårta till rummet inkl ljus och en ask tändstickor. Trevligt

Sedan blev det en drink i skybaren på 64:e våningen. Skam att säga, det var ärligt en av de dyraste och sämsta drinkar jag druckit. Jag är glad att vi inte beställde en flaska Champagne som de föreslog. Den billigaste kostade 2.900.- svenska pengar!

Men utsikten var naturligvis helt bedårande. Att se båtarna som gled fram som små ljuskäglor och speglade sig i den helt stilla och blanka floden Chao Phraya. Att känna den helt ljuvliga typiska asiatiska sammetslena brisens svalka. Sämre födelsedag kan man ju ha!

Våning 65 & Restaurang Mezzaluna.

Det är du som får välja restaurang, det är du som fyller år, jag betalar!

Dessa ord tror jag nästan Ingrid ångrar idag, eller? 

I vårt hotell fanns restaurangen "Mezzaluna", en i alla stycken "topprestaurang". Den ligger på toppen av vårt hotell, dvs på våning 65 och har 2 Guide Michelin stjärnor. Så varför gå över ån efter vatten? Så min motfråga var bjuder du så är det denna restaurangen jag tycker känns som ett bra val!

Ingrid gick iväg och skulle boka bord med negativt resultat. Ikväll stängt och imorgon FULLSATT! Hon hade satt upp oss på väntelista, vilket i sig kostade 600:-.

Lite besviken men kanske lite lättad med tanke på restaurangens prisnivå, även om jag skulle bli bjuden.

OK, ingen Guide Michelin Restaurang ikväll. Men jag erbjöd mig bjuda på kvarterets Turkiska Restaurang Saman som låg om hörnet. Kanske inte ett etlabissemang i den nivå som vi tänkt oss, men man kan inte få allt. 

Men vilken fest det blev ändå. Michelin Stjärnor eller inte. De lammspett som jag serverades var sanslöst goda. Denna helkvällsmiddag med massor med rätter, massor med öl och som avslutades med turkiskt kaffe, kostade drygt 325:- inkl dricks. Snacka om prisvärt och sanslöst gott!

Vi fick bord på Mezzaluna.

Så lagom till att solen var påväg att gå till sin nattvila anträdde vi först Loungen för ett glas vin och sedan upp till 65:e våningen och Mezzaluna.  

Väl ur hissen omringas man av ett antal värdinnor som visar vägen. Artigt, men nästan lite jobbigt och ruchigt! Väl inne i själva restaurangen och lugnet möttes vi av en liten stråkorkester som spelade klassiskt musik. 

Via en liten rundtur förbi det öppna köket och en snabb hälsning på kockarna, visades vi till vårt bord och där kvällens Meny presenterades för oss. Till Menyn överlämnades också en liten ficklampa eftersom belysningen i restaurangen var stämningsfullt dämpat. 

Innan vi började beta av själva menyn serverades vi "en låda" med amuse bouche (aptitretare) som vi sköljde ner med lite Champagne. Ja det var gott, fantastiskt gott plus ett antal ytterligare superlativ!

Det var nästan svårt att koncentrera sig på maten när man sitter vid ett bord intill ett fönster 65 våningar upp. Hissnande men häftigt! Snacka om fönsterbord extra allt!

Niigata Murakami Wagyu Beef A5 var en snudd på hissnande upplevelse att äta. Jag har aldrig ätit något liknande och det är svårt att förklara. En fantastisk smak, saftig och så mör så man trodde man skar i smör. Biffen såg blodig ut men var det inte. Det berättades att detta Japanska kött har egentligen exportförbud. Det finns bara ett undantag i världen och det är till Restaurang Mezzaluna tack vare att Chef Ryuki Kawasaki är född i den byn där korna föds upp. Köttet är mer exklusivt än det berömda Kobeköttet. Detta var definitivt menyns höjdpunkt nr 1!

Ja må han leva, igen!

Egentligen tycker jag denna typ av gratulationer är lite pinsamma. Men visst är det speciellt att bli uppvaktad av ett antal servitörer som sjunger Happy Birthday ackompanjerade av en violinist som smugit sig fram till bordet. Det måste jag erkänna!

Vår Sommelier, som förövrigt liknade en klassisk engelsk butler, serverade ett extra glas av det 10 åriga portvinet som en ytterligare liten present från restaurangen.

Med tanke på att en flaska vanligt vatten nästan kostade 300:- kronor, så tog jag tacksamt emot denna extra GRATIS påfyllning, även om jag egentligen inte är ett stort fan av portvin.

Efter en lång härlig och annorlunda kväll hade vi slutligen tagit oss igenom alla maträtter med tillhörande utsökta viner. Huvudet var fullt av alla intryck och magen var definitivt totalt fullmatad. Innan vi fick tillfälle att tacka Chef Ryuki Kawasaki för den enastående maten kom personalen fram till vårt bord och tackade för att det fått servera oss. Man överlämnade också för säkerhets skull en originalmeny och ett tackkort undertecknat Mäster Kawasaki tillsammans med en speciell kryddblandning och olja att ta med hem. 

Detta skulle vara en gastronomisk upplevelse utöver det vanliga med många kulinariska höjdpunkter - och det var det med besked. 

Så tack till min "lilla" fru för att du du lät mig välja restaurang! Jag gör det gärna när jag fyller år nästa gång igen!

Grisens år och shopping.

I en svag stund hade jag lovat att hänga med på lite shopping och till min stora förvåning hade INTE Ingrid på sig det svarta bältet i Shopping. Det var nästan så man blev lite orolig. Det blev bara lite sandaler.

Det gick inte att undvika att det kinesiska nyåret var i antågande. Överallt påmindes man om att det var Grisens år som skulle komma.

Klädmärket Åland - aldrig hört talas om men det verkar vara inne i Asien.

5,5 timmar till Paradisstranden.

Efter några otroligt varma dagar och ett par mycket trevliga kvällar i Bangkok, var vi mer än nöjda över att dagen var kommen för avresa ned mot Huay Yang.

Vi var lite spända över om upplägget med transfern skulle fungera då vi skulle sammanstråla med stora dottern Hanna & familj. De kom med ett plan från Moskva som dessutom var försenat, och skulle hämtas upp på flygplatsen för att sedan köra inom Bangkok City och hämta upp oss.
Det fungerade och när Adrian vaknat efter en timmes bilfärd, "underhöll" han oss genom att konstant prata i 4,5 timmar. Allt från flygningen som förevarit, lekskolan och bajskorvar avhandlades i en strid ström.
Sanningen ska sägas att det gick jättebra. Inte minst med tanke på att till och med vi som vuxna inte tycker det är jättekul att sitta fastspända i 5,5 timmar.

Detta var första gången vi hyrde ett hus i Thailand men sannolikt inte den sista. Vilket ställe!

Att vakna på morgonen till ljudet av vågorna som rytmiskt slår mot stranden. Att sedan fyra, fem steg från sängen kunna stiga ut på stranden och ta en skön morgonpromenad i strandbrynet medan vågorna till och från smeker fötterna med det 28 tradiga vattnet. Det är livskvalitet!

Vid högvatten kan nästan fiskebåtarna förtöja på altanen.

Soldäcket på taket blev dock inte så ofta utnyttjat då man sökte skugga i första hand.

Villa Maris är en oas. Lugnt, stillsamt och fridfullt ..... tills Adrian kom förstås. Sedan vad det aktion som gällde. Energiknippet och charmtrollet Adrian lämnar ingen oberörd.

Området har 2 stora pooler. En stor badpool med barnsektion och en 50 meters simpool. Eftersom området endast består av ca 20 villor blir det inte precis trångt om man nu vill bada i poolen.

Allan gillade också att studsa omkring. Det gäller att hänga med eftersom han var snabb som en liten iller.

Far och son badar i de för dagen höga vågorna.

Nu kommer jag till dig morfar.

Varmt men mysigt i regnskogen.

Mango Beach utan beach men mycket bra ändå!

Hanna & Svante och barnen hyrde en villa på Mango Beach. Ett mycket bra område också även om namnet luras lite. Det var tydligen ryssar som ägde detta område, och flera ryssar var gäster som hyrde. Adrian skaffade sig givetvis ryska vänner det första han gjorde. Att vännerna sedan var i tonåren och vuxna spelade ju ingen större roll för den lille mannen. Han snackade med dem utan problem och lyckades få en massa godis. Ryska och småländska är kanske besläktat?

Denna farkost kallad Sareng var ett måste härnere. Gjorde upp till 80-90 km/h om man vile. Väldigt praktisk då det inte är gångavstånd till restauranger och andra faciliteter härnere, men en mardröm ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Huay Yang var en trevlig bekantskap som vi hoppas kunna besöka igen innan det blir för exploaterat.

Hua Hin har tappat sin glans... tyvärr.

Det är 20 år sedan vi var i Hua Hin första gången. Sedan har det blivit några gånger till genom åren. Vi tycker det har blivit sämre för var gång vi varit där. Från att ha varit en liten mysig trött småstad så liknar det mer och mer ett Bangkok i miniatyr. Mycket mer trafik, mycket mer folk och mycket mer likt de övriga riktiga turistnästena. 

Utsikten från vår balkong på Hilton i Hua Hin.

Anledningen att vi stannade natt par dagar i Hua Hin denna gången var bl.a. för att träffa min fd. kollega Mats som bor därnere med sin fru ett par månader om året.

Hiltons poolområde och egna strandbit.

Hilton är OK som hotell men överlag traditionellt och tråkigt. Inte värt pengarna! Har du skarp syn så kan du se att hustrun ligger och solar sig klädd i en röd bikini hitom det röda taket uppe till vänster (kinesiskt tempel).
Inte? Det gjorde inte jag heller. Jag skulle ta kort med mitt lite större objektiv. Det visade sig sedan att jag fotat en annan parant dam i röd bikini. Hoppas hon inte såg mig!?

Då var denna resan kommen till sitt slut. Hemresan gick bra förutom ett par sega timmars väntan på Arlanda. Fyra veckor med mat som ibland tillagats på ställen man helst inte vill se, till mat av yttersta kvalitet tillagad med perfektion utan några oönskade magbiverkningar.
Sedan kommer man till Sverige och äter en räksmörgås på Arlanda och får en natt ihop med Ulrik på köpet............

Michael & Ingrid