VÄDERGUDARNA TYCKS VARA PÅ VÅR SIDA DENNA GÅNG!
Denna gången möttes vi inte av några svarta moln när vi flög in mot Svalbard. Klarblå himmel och gnistrande solsken sände goda ”vibbar” och det blev inte sämre av pilotens meddelande om att svag vind och -12 grader var förhållanderna som skulle möta oss på Longyearbyens flyplats. När vi senare med egna ögon kunde se att Svalbards karaktäristiska bergformationer var helt snötäckta ökade våra förväntningar märkbart. Man förstår varför de fått namnet Spitsbergen.
Inflygningen till flygplatsen på Svalbard följer Adventsdalen med höga berg på bägge sidor om planet för att slutligen passera Longyeabyen precis innan landningen. Som synes är Longyeabyen ingen stor stad precis, men mysig.
Efter att vi checkat in, slagit upp en liten whiskey (för kylans skull givetvis), var det hög tid för att gå ut och leta efter lite mat. Ingrid här poserande med huvudgatan till vänster om sig och vårt mycket mysiga Svalbard hotell till vänster. Visst syns det att frun är på gott humör? Nu är allt vitt och riktigt knisprigt vintrigt, förra gången vi var här var entre’n utanför hotellet mer än vattenbassäng än fast mark. Huvudgatan var mer som en välspolad rodelbana än en gata.
Ankomstdagen och kvällen blev avslutad med en barrunda och en promenad genom ”den stora staden”. Vid 23.00 var det hög tid för oss 50+ ungdomar att dra oss tillbaka och ”sakta gå genom stan” med solglasögon.
Inte riktigt midnattsol ännu, men närmare kan man inte komma. Strax efter 23.30 gömde sig herr sol bakom horisonten, men ljust blev det dock hela natta!
2017-04-15 SNÖSKOTER TILL ELVENESET 70 KM ToR.
Vår första aktivitetsdag började i ett lugnt tempo med hotellets mycket goda och rikliga frukost. Sedan blev det en promenad ned till SVALBARDBUTIKKEN för att förse oss med lite nödproviant och vatten. Tanken var att köpa lite whiskey på NORDPOLET som också drivs av Svalbardbutikken. Men icke sa nicke, alkohol säljer man inte på påskafton. Nåja, vi hade en liter med oss så det var ingen big deal.
Sedan var det hög tid för första utmaningen, snöskoter till Elveneset och Ingrid skulle köra själv. Nu är det inte så att jag inte har höga tankar om min hustrus förmåga. MEN har man inte ens kört moped i sin ungdom och hade lite inkörningsdubier med elcykeln, så kändes det lite osäkert. Vi skulle ändå köra i 7 mil och detta tillsammans med ett par andra skotrar….
MEN det visade sig att det bodde en riktig fartdiggare i Ingrid. Jag skojar inte, det gick riktigt bra för att vara första gången.
För att fortsätta tjata om vädret så var det magiskt. Bästa tänkbara arktiska vädret man kan uppleva. Sol, vinstilla, ca -15 grader och knisprig hög luft! Ahhhhhh, nice! Alla skoterturer börjar nere i Adventsdalen nedför Longyeabyen.
Visst ser det ut som ”Skoter Ingrid” trivs med livet?
Utmaningen är att hitta turer oavsett om det gäller skoter, hundsläde eller annat som inte är för stora i antalet deltagare. Vissa arrangörer har upp till 20 ekipage vid varje aktivitet vilket är helt kass (nästan som SAS). Den mesta tiden går då åt till att vänta. Turen till Elveneset gick med Hurtigrutten som är en av dessa aktörer som brukar ha stora gäng, men vi hade tur då vi ”bara” var åtta skotrar.
2017-04-16 SNÖSKOTER TILL ÖSTKUSTEN 200 KM ToR.
Påskdagen var dagen då det stora mandomsprovet skulle ske (trodde vi). Upp med tuppen klockan 05.30 för att förbereda en 10 timmars snöskotertur till Östkusten och förhoppningsvis få se livs levande isbjörnar. Denna skoterturen hade vi valt med omsorg för att försäkra oss om att ingå i en liten grupp. Genom Jonathan Lille, som vi träffade vid vårt första besök, hade vi ordnat så att vi skulle åka med Artic Adventures. Dessa garanterade små grupper på max 6 skotrar. Gissa om vi blev glada när det visade sig att det bara var vi och en Stockholmare som egentligen var Fransman från Nice, som skulle gränsla åkdonen. Efter lite, eller faktiskt mycket, diskussion så ordnades en extra skoter fram så att Ingrid också kunde köra ett eget fartvidunder. Kompromissen blev att jag fick köra en lite äldre Yamaha: Men hellre än gammal skoter än att ha en passagerare som tycker det går för fort.
Vår guide för dagen, en glad norrman, var både intressant och uppenbart kunnig. Vädret var återigen på sitt bästa humör, men kallt. Mycket kallt! - 20 grader nere vi Longyeabyen när vi startade vår tripp och garanterat minst - 25 grader när vi kom upp mot östkusten. Men så länge man inte behövde öppna balaklavan (ansiktskyddet) eller ta av handskarana fungerade det riktigt bra. Ska väl kanske påpeka att det inte var helt enkelt att ”slå en sjua” heller, men jag ska inte klaga eftersom damen i sällskapet (läs Ingrid) inte hade någon direkt möjlighet att lätta på trycket under de 11 timmar vi var iväg.
En liten anekdot i sammanhanget var när jag sa till guiden; Har du sett ”tratten” som nu finns för damer så att de också kan stå och kissa? Jag fick en exhalterad utläggning på norska som hette duga; Ja ja, alla våra kvinnliga guider har sådana när de ska tissa (norska). De har sina namn på sina ”trattar”……. Det blev nästan lite för mycket information. Jag kommenterade inte mer men jag fick massa konstiga bilder i huvudet. Tjejerna har sina namn på sina trattar. Vad gör de med dem då? Hänger upp dem på en krok hemma på kontoret namnmärkta så att man inte ska ta fel tratt!?
De är inte trångt häruppe. Vidderna är enorma.
Efter fyra timmars körning började vi närma oss Östkusten. ”Bergen” på denna sida är mestadels inte berg utan glaciärer som är täckta med ett tunt lager sten. Ingrid står framför roten på ett ”berg” där glaciären blottats. De var en gnistrande vacker upplevelse när solen spelade i den blå isen. ”Marken” Ingrid står på är också is. Det är en av hundratals frusna floder vi passerade.
Vi träffade också på ett par riktiga äventyrare som skidade samma rutt som vi körde skoter. Då talar vi inte om 11 timmar utan 6-8 dagar ute i det fria beroende på vädret. Vår guide beräattde att hans hund var utlånad till två tjejer i 20 års ålder som ensamma skulle korsa Svalbard från norr till söder på skidor. Hundarna, guidens och en till, var med som vakthundar. All utrustning och all mat fick tjejerna själva dra på var sin pulka. Hela expeditionen skulle ta 55 dagar. Fundera på det! 55 dagar ensamma ute i ödemarken i -20-30 graders kyla…….. De hade varit iväg i 20 dagar och tycktes hålla tidsschemat. IMPONERANDE!
Food time! Vår norske guide var också en ”fantastisk” kokk (norsk stavning)! Varmt vatten från termosar fylldes på i en foliepåse frystorkad ”Spagetti Bolognese” och åts sedan halvvarm och pulvret som inte hunnits bli uppblött knastrade ljudligt mellan tänderna. Gott? Nej inte speciellt, men lite varm sörja i magen var behövligt. Det var så kallt att det gällde att vara snabb med skeden från matpåse till mun. Jag skojar inte och överdriver inte! Maten frös till is så fort den lämnade påsen.
Hög tid att fortsätta isbjörnsjakten!
Efter maten gick färden ut på havsisen för att försöka spåra upp en isbjörn. Upphöjningen i förgrunden är gränsen mellan is och öppet hav (Barents hav). Vår guide spanar oförtröttligt efter några tecken på björn. Om jag inte nämnt det tidigare får man inte åka utanför Longyeabyen utan att vara beväpnad, just för isbjörnsfaran.
Här har den vita nallen gått, men inte en skymt av honom så långt det går att se i kikarn.
Spåren är tydliga och inte igensnöade. Två till tre timmar gamla möjligen eftersom de är lite blästrade av vinden. Notera spåren efter ramens lurviga benskägg som isbjörnar har.
Men inte ens efter mer än en timmes spårande skönjde vi någon nalle. Tyvärr! Men nu har vi minst en anledning att åka tillbaka till Svalbard :-) .
Sista stoppet på havsisen innan det var tid att vända kosan mot fastlandet igen.
Ett vilostopp invid Hayesbreen glaciären.
Jaha, där la min mobiltelefon av på grund av kylan. Jag hade haft mobilen närmast kroppen i stort sätt hela turen men ville kunna ta lite snabba kort nu på hemresan. Jag la den därför i en ytterficka. Ingen bra ide! Efter tio minuters körning var telefonenen död.
Vy över Sassendalen precis innan vi kör ner i den den för passage ner mot Adventsdalen.
Som jag tror jag nämnt tidigare får man inte bege sig utanför Longyeabyen utan beväpning. Det ska alltid vara minst en i en grupp som har en skarpladdad bössa med sig. M.a.o är det vanligt att skotrarna är utrustade med fasta gevärsfodral.
Nere i dalen som sommartid är helt omöjlig att passera pga allt vatten. Ovan foto visar ett av flera frusna vattenfall som större delen av året brusar ner i dalen.
Säg den skulptör som överträffar naturen?
SCHLECHT UND TEUER, SOM TYSKEN SÄGER!
Eller kasst (SAS) och dyrt, som vi säger på svenska! Maten på Svalbard kräver ett litet eget stycke. Den är dyr och minst sagt inte bra. Normalt sätt brukar ju priset också avspegla kvalitén, men så är det definitivt inte här. När vi kom ”hem” från Östkustturen var vi riktigt hungriga. Eftersom klockan redan var åtta på kvällen var de flesta restauranger fullsatta. Vi hade tidigare funderat på att besöka Restaurang Nansen som är en del av hotell Radisson. Nansen gör kraftig reklam för att vara Svalbard gourmet ställe. Jodå, de hade ett bord till oss, men serverade bara en påskbuffé. Va tusan, vi är hungriga och med priset 495.- norska kronor per person (bara maten) måste det vara en höjdare. Så det blev en flaska svindyrt vin och rivstart till buffén. KATASTROF! Buffén såg ut som om någon roat sig med att rota runt i maten. Många uppläggningsfat var tomma eller rent ut sagt grisiga. Där stod en sk. kokk och skar bitar ur en bit grillad gris….helt oätbart. Snacka om ”mycket yta och lite innehåll!
Ingrids min och val av mat säger mer än det som lyser på tallriken. Men, potatismoset var gott…….
Ingrids min och val av mat säger mer än det som lyser på tallriken. Men, potatismoset var gott…….
2017-04-17 IDAG ÄR DET HUNDSPANN GENOM BOTTERDALEN SOM GÄLLER.
Då var det tid att spänna för hundarna och dra ut i ödemarken igen. Även denna dag stod oss lyckan bi. Vädret var helt OK att köra hundsläde i några timmar, men hade varit rätt tråkigt att köra snöskoter i. Yes, vi fick en ”privat” guide, så ingen väntan och stök med en massa slädar och folk. Vår guide idag var Dominiuqe. En Polsk tjej som bott i Spanien i många år och nu bestämt sig för att tillbringa ett par år i Svalbard. En historia som man hör hela tiden är att folk åkt upp still Svalbard för att semestra eller studera ett par månader men sedan blivit kvar. Det är rätt spännande individer av alla nationaliteter man träffar på häruppe.
När man redan kört snöskoter känns hastigheten i ett hundspann lite trögt. Men det är lite som att segla. Förutom hundarnas gläfsande är det tyst och man hör bara medarna susa över snön. Behagligt!
Man är två på varje släde (tyvärr). Jag gillar inte att åka…kontrollbehovet blir lite ansträngt. Den röda tingersten med krokar är ekipagets ankare. Tro mig de behövs när man stannar, annars drar hundarna iväg.
En av guidens ledarhundar fick lite spass rätt som det var. Hunden skulle bara inte göra som hon blev tillsagd. Fick hon vänster kommande drog hon ekipaget till höger etc. etc. Påminde lite om Aussies och mina utvecklingssamtal ibland. Lösningen blev att tiken ifråga nedgraderades från sin ledarposition, sedan gick allt bra.
Efter utfärden blev de lite fika och vidare snack med Dominiuqe. Denna väl pålästa dam berättade en intressant sak om isbjörnar. Isbjörnarna här i Svalbard är farliga för människor därför att de inte ser människor som ett hot. De har genetiskt inte blivit programmerade att vara rädda för människor då det bara funnits människor i detta område ett par hundra år. Däremot Isbjörnarna (som är av samma art) i och runt Alaska är skygga för människor och därmed mindre farliga. Dessa har blivit jagade av människor i årtusenden och därmed blivit genetiskt programerade att se människor som en fara.
Nu hade vi 30 mil snöskoterkörning i kroppen och någon mil med hundsläde. Vi hade inte bokat in något äventyr näst sista dagen med flit då vi inte i förväg visste hur vi skulle må. Och visst hade vi båda insett att vi hade muskler som tidigare varit okända. Men vi är ju inte här för att strosa runt. Så efter en del telefonsamtal och studerande av utbudet bestämde vi oss för att test på ytterligare 25-30 mils snöskoterrace. Valet föll på en tur till Isfjord Radio.
2017-04-17 MED SNÖSKOTER TILL ISFJORD RADIO VIA BARENTSBURG 240 KM ToR.
Upp 05.00 igen. Vi skulle bli hämtade klockan åtta och då skulle frukost, påklädning i tre lager mm. vara klart. Med risk för att vara tjatig så var fru Fortuna på vår sida igen! Guiden som hämtade oss, Johan, visade sig vara Dalmas och en riktig ”specialare”. Han arbetade inom finanssektorn i Stockholm. Han hade varit guide häruppe under 20 år, men de sista 10 åren som frilansare. Dvs. han tog semester 3 veckor under hösäsong och fick på det viset sin semester betald och sin snöskoter abstinens stillad. Vi blev inte heller ledsna när han informerade oss om att vi var dagens enda deltagare………… Ojdå, va synd….
Efter sedvanlig påklädning och säkerhetsgenomgång var det snabb uppsittning och iväg som gällde. Kemin mellan Johan och oss visade sig redan från början stämma mycket bra så vi gjorde snabbt upp om hur vi skulle köra och att jag kunde stanna när jag ville för att ta kort. Sedan var det upp till mig att köra ikapp. Notera renflocken mitten/vänster ovan foto. På den första sträckan var det mycket vildren.
Det blev en hel del foton, givetvis bara för fotonas skull… Det var häftigt att köra ner mot havet och följa kustlinjen mot Barentsburg.
En mäktig syn när ett stort hav möter en stor bergsformation.
Strax innan det Ryska Barentsburg passerade vi den Ryska helikopterbasen. Även om basen ser övergiven ut är den i allra högsta grad igång. Vi stannade till ovanför och plötsligt frågade Johan, vår guide, om vi ville göra ett försök att få komma in på basen. Skojar du? Nja ni vet med ryssar är allt jävligt svårt och krångligt, MEN inget är omöjligt. OK, lets go for it!
Johan instruerade oss att följa precis i hans spår på vägen ned. Det blev spännande för vi visste inte om det skulle poppa upp någon vakt eller om vi skulle utlösa något larm. Nästan andäktigt kröp vi ned till basen och blev lite besvikna först då den var helt folktom. Helt plötsligt släntrade en kille ut från den större hangaren och vår guide gick fram och snackade med honom. Va fasen, Johan pratar med honom på ryska!?
Jodå vår käre guide talade flytande ryska och bakgrunden till hans språkkunskaper är lite annorlunda, vilket han lite kryptiskt berättade. Men storyn är; Han träffade uppenbarligen en ukrainska på Svalbard som han flitigt besökte i Barentsburg. Romansen ledde senare till giftemål och barn och dito en ukrainsk barnflicka. Därav blev steget inte långt att lära sig hustruns språk. En story som skulle passa i vilken kärleksroman som helst, eller hur?
Här lever fortfarande Sovjetstaten. Här har man inte bytt ut Sovjetfanan. Befolkningen här och i Barentsburg är främst en blandning mellan ryssar och ukrainare, men det är ryssarna som bestämmer.
Språkkunskaperna bidrog garanterat till ett varmt och trevligt mottagande och en privat visning av både hangaren och helikoptern. Vi blev till och med erbjudna att provsitta pilotstolarna. Detta var en upplevelse utanför det vanliga! благодаря нашим российским коллегам товарищей (Tack till våra Ryska kamrater).
BARENTSBURG - ETT SOVJET I MINIATYR.
Skylten/skulpturen säger; Välkommen till Barentsburg, fast på ryska. Bartensburg är som ett litet eget land med allt som behövs. Man kan komma hit i bara i sina kalsonger. Här får man allt. Kläder, toalettartiklar etc. etc. Mat äter man på kantinen. Om man har barn med sig så finns både skola och dagis. Alla 2-300 personer som arbetar här har skrivit på för två år åt gången. Den enda vägen hit är med helikopter, båt eller snörskoter på vintern. Det finns inga vägar hit.
Huvudarbetsuppgiften här är OFFICIELLT kolgruvedrift. Det verkar dock bara vara ett skyltfönster då anläggningen för gruvan ser ut att vara i bedrövligt skick. Någon utskeppning verkar inte ske. Och varför skulle det göra det då Ryssland har hur mycket olja och gas som helst! Sannolikt handlar allt om att bevaka sin position i området då hela Arktis är ett högaktuellt ekonomi- & säkerhetspolitiskt område i dagens labila värld.
Många byggnader har flera år på nacken men bostadslängorna och marketenteriet har fått en klassik öststats ansiktslyftning.
Som sagt Sovjet lever - ” Vårt mål - kommunism !", står det på skylten.
Lenin har naturligtvis sin naturliga plats i ett Sovjetsikt samhälle. Här poserande med Ingrid, eller om det var tvärt om... Detta lär vara den näst mest nordiska placerade Leninstatyn i världen, för den som undrar :-).
NÄSTA ISFJORD RADIO.
När vi närmade oss glaciären stannade vår guide och sa; Jag drar nog på lite men ni kan ju bara följa mina spår. Stopp, Stopp, Stopp nu! Du gör vad? Jag vill köra på lite extra. OK, vem vill inte det sa jag. Det hela slutade med en kompromiss där alla fick köra lite som de ville över glaciären. Av olika skäl vill jag inte skriva så utförligt om denna övning eftersom vi lovat att hålla vissa detaljer för oss själva. Internet må vara stort, men sökmotorerna är effektiva. Så vi håller vårt ord Johan.
Förutsättningarna upp på glaciären var sanslöst magiska. Sol från en nästan klar himmel, 1 till 1,5 meter nysnö och inga som kört före oss.
Isfjord Radio, som skymatt i fjärran, var länge den mycket viktig kommunikationslänk till och från Svalbard men är nedlagd sedan flera år. Nu fungerar stationen som en supermysigt litet vandrahem och restaurang ute i ingenstans. Både Ingrid och jag blev lite kära i stället, så en återkomst är inte helt omöjligt.
Isfjord Radio ligger precis vid den dramatisk strandkanten. Från stranden såg vi tecken på att valar var verksamma väldigt nära. Man ser det på fåglarna. Jo det är sant. Valar som lever på krill och småfisk tvingar ihop stimmen med krill genom att simma runt stimmet i mindre och mindre cirklar. Detta tvingar upp krillen mot ytan och då är fiskmåsarna direkt där och tar för sig, flygande och simmande i en cirkel.
Återfärden gick också över den helt makalösa glaciären. Egentligen är ordet magiskt för tunt för denna upplevelsen, men jag kan inte komma på något starkare ord just nu.
Känslan att köra snöskoter vid förhållanden som detta är svårt att beskriva. Man flyter fram och snön sprutar runt så det känns som att köra i en mjuk tunnel. Vår guide som varit här uppe under tjugo år sa att vi var extremt lyckosamma. Han hade under alla år bara upplevt sådana här förhållanden en 5-6 gånger. Lite kaxigt tyckte vi att vi var värda detta eftersom som vi hade sådana urusla förhållanden förra gången vi var här.
Återfärden gick också över den helt makalösa glaciären. Egentligen är ordet magiskt för tunt för denna upplevelsen, men jag kan inte komma på något starkare ord just nu.
Nu är det inte mer än någon mil kvar tills vi är i ”hemma".
Så var vi nästan åter. Längst därnere i Adventsdalen skymtar den ”stora” staden Longyeabyn.
Efter en 11 timmars utflykt i rasande tempo borde man känna sig nöjd och glad att vara tillbaka igen. MEN ärligt så var denna dagens upplevelse så extremt bra och intensiva att man inte ville att det skulle ta slut.
Tackar ödmjukast Svalbard för att du visade din finaste sida för oss denna gång. I Februari när vi var här var det plusgrader, iskallt regn, blåsigt och nästan helt snöfritt. För att inte tala om mörkt dygnet runt. MEN NU! Nu har du bjudit på sol, gnistrande snö i mängder, i stort vindstilla och underbara äventyr! Vi trodde inte ens att vi skulle fundera på att komma ytterligare fler gånger, men nu nu vet vi inte. Man ska aldrig säga aldrig!
PS. Denna gången lyckades SAS överträffa sig själva med icke service. I mitt säte hade tydligen någon spytt eller kissat på sig så jag fick sitta på en filt. En massa tomma stolar på andra sidan skylten SAS GO var lediga, men ingen av personalen visade något som helst intresse. ”Maten” som erbjuds att köpa är sämre än SJ,s klassiska inplastade smörgåsar och kastas ut som om det vore en skolbespisning av en trött och oengagerad personal. Inte minst så lyckas man parkera vårt bagage i Oslo. SAS lyckades inte fixa en transfer på en timme. Tur att man lyckades få med kabinpersonalens bagage! D.S.
