Hur osannolikt det låter så blev det möjligen en intressant iakttagelse, men tråkigt ur vinteraktivitetssynpunkt. Regn, blåst och rusk är ju normalvädret vid denna årstid hemma och det ska f..n inte vara såhär nära nordpolen. Å andra sidan verkade Emma & Jason och Colin ha det kallt på Jamaica. Upp och nedvända världen......
Hyrbilsutflykt!
Ut och utforska området med hyrbil blev nästa mål. Nu ska alla 40 km väg på Svalbard utforskas - trodde vi. Första anhalt blev vid den första varningsskylten för Isbjörn som vi såg.
Lite coolt som vi ungdomar säger, eller hur? Nästa stopp efter ytterligare någon kilometer blev vid en hundgård full med Alaskan Huskey som är den hundras som används mest här.
Fina hundar som också tydligen visste hur fina de var. Jag vet att dessa hundar är vana vid denna miljön och känner sig sannolikt både trygga och bra till mods, MEN jag har svårt att inse att det är ett OK hundliv. Just dessa var ändå lösa i sina hundgårdar, vanligare är att de är kedjade intill sina kojor. Smärtar trots allt att se!
Slutdestinationen, som innebar ett kämpande uppför en rent isblank väg blev ingången till Gruve 7 (fortfarande igång), sedan gick det inte att köra längre. Utsikten häruppe skämdes dock inte för sig.
Även i världens nordligaste vägnät har de insett hur bra en 4-hjulsdriven KIA är :-). Det som skymtar längst upp till höger är gruvans mynning. Den ca 13km långa hemresan bjöd inte på några större överraskningar. Med sina karga skönhet och märkliga tystnad är området mycket speciellt.
Isbjörn, eller.....
I fjärran syntes något som rörde sig och under ett kort ögonblick, förmodligen på grund av rent önsketänkande, trodde åtminstone jag att de var en isbjörn. Snabbt på med teleobjektivet och konstaterade att det var en arktisk ren. Deras teckning gör de nästan osynliga när de står helt stilla. Vi tyckte synd om renen som uppenbarligen kommit ifrån sin flock, men vi lärde oss senare att dessa renar går ensamma eller parvis.
Sedan var det tillbaks genom Adventsdalen till Longyeabyen och till Svalbard Hotel för att där fortsätta att och fundera på vad vi skulle hitta på. Vi tog vägen om "Svalbardbooking", en av utflyktsarrangörerna, för att se om vi kunde få delta i några äventyr eftersom metrologerna lovat att vädret skulle vända mot vinter igen.
Vårt hotel, som bara är ett år gammalt, är fräscht och rätt mysigt. Något som man är ovan vid är att man måste ta av sig skorna när man går in på hotel, museer etc.
Det blir faktiskt lite mer informellt och hemtrevligt när alla oavsett klädsel förövrigt springer omkring i bara strumpsockorna.
Med hyrbilen mot Björndalen.
Vi blev varnade ett antal gånger att försöka köra till Björndalen. Men man är väl Viking och älskar äventyr så det fick bli ett försök.
Nu kom vi inte så långt med detta försök heller. På grund av allt regn och töväder hade det utlösts ett antal snöskred vilket fått myndigheterna att stänga vägen ner till dalen. Vyn över flygplatsen, som vägen bjöd på, och det naturliga inloppet mot Lorngyeabyen var storslagen.
På vägen upp mot Björndalen finns också det berömda Fröhuset. Svalbard globale frøhvelv är en anläggning på Svalbard som används som genbank för växter från hela världen. Målet är att samla in ALLA fröer som finns i världen för att bevara dessa för eventuella behov om och när något växtslag blir utrotat. Anläggningen ligger 125 meter in i urberget och kyls av ständig permafrost.
Ska det vara såhär? - Vi ses till påsken!
Ärligt lite deprimerade efter att flera bokade hundslädesutflykter och snöskoterutflykter ställts in försökte vi dra i alla halmstrå som fanns för att se om det fanns någon chans att komma ut på något som vi sett fram emot. Så på ett av bokningskontorena träffade jag Jonathan, en svensk som arbetat länge med Svalbardturism. Efter att ha testat varandra och insett att varken han eller jag var något "blåbär" i resesammanhang började vi snacka allvar. Jonathan berättade då när det enligt hans uppfattning var bäst att åka upp här. Han erbjöd oss ett så bara pris över påsken så att det inte gick att motstå. I synnerhet inte eftersom det enligt hans mening absolut var den bästa tiden att åka hit både vädermässigt och prismässigt. Det är högsäsong både före och efter påsken, men norrmännen som står för 70-80% av besökarna, åker inte hit över den helgen. De ska nämligen alltid på tur till sin hytte då. Så det blev till att stämma av med Aussies "kollo" att det var OK - därefter omgående en ny bokning! Så på genförening Svalbard!
Beltevognsafari! (Bandvagnssafari) Yeahhh!
Visst ser det väl häftigt ut! Jodå turen med beltevognen var väl OK på flera sätt, men varför vi skulle tränga in oss i en jävla bandvagn för att sedan åka på samma vägar som vi gjort med hyrbilen? Kändes rent ut sagt fjantigt. Men som den Australiska guiden som körde japanska turister en gång berättade för oss i förtroende; "Lyckas du inte underhålla dem så skräm dem utav helsicke, så får de ut något iallafall". Så det var väl därför vi skulle skumpa runt i detta fordon.
Meningen var också att vi skulle försöka se lite norrsken. Det fick vi faktiskt under ett par sekunder. Behållningen på denna tripp blev dock lite krigshistoria. Yes, andra världskriget. Tyskarna invaderade Svalbard och etablerade flera väderstationer för att bättre kunna förutse kommande väderförhållanden i bl.a. nordsjön. Man anlade också Svalbards första egentliga landningsbana för flyg. Den gick visserligen bara att använda under vintersäsongen då landningsbanan var förlagd på isen i Adventsdalen.
I slutet av kriget bombade de allierade dock "flygplatsen" och skadade ett tyskt Junkerflygplan så svårt att det blev kvar. En hel del av det sönderbombade planet finns fortfarande kvar och kan fortfarande beskådas. Det som finns kvar och inte plundrats genom åren är i förvånansvärt bra skick.
Även om själva bandvagnsåkandet var ett skämt så var det en magisk kväll att åka ut i. Äntligen började vädret vända och började visa sitt rätta jag. Gnistrande snövidder och en månklar himmel. Tro det eller ej, men kvällen bjöd också på en liten skymt av norrskenet.
Den arktiska vintern återvände - dock lite sent!
När vi vaknade Lördagmorgon så hade kung Bore äntligen också vaknat. Han hade uppenbarligen också väckt alla "infödingar". Snön föll ganska ymnigt och temperaturen började sjunka markant. Det verkade som alla kom ut ur sina iden och helt plötsligt fanns folk sysselsatta med olika aktiviteter överallt. Titta noga i mitten på ovan foto precis ovanför den översta vajern som går mellan husen. Det var en norrbagge som gick upp till toppen på berget bakom vårt hotell och åkte skidor i gammal klassisk "Telemarkstil" nerför hela härligheten. Fascinerande att se!
Plötslig kändes allt mycket bättre och mer som vi förväntade oss! Ja faktiskt magiskt!
En ny innerlig kärlek - Margrita.
Det är med vemod jag skriver kommande rader.
Efter att ha väntat hela lördagen på besked om vår sista chans denna gången att delta i en slädtur med hundspann skulle bli av, kom det förvånansvärt inget negativt besked. Så med stor iver väntade vi på att bli upphämtade vid hotellet för att vidaretransporteras till en fyra timmars slädtur ut i polarnatten. Vilket äventyr det blev!
Vilken underbar vinstilla kväll det blev!
När vi kom fram till hundgården fick vi bekanta oss med hundarna. Precis intill oss stod en ungtik som såg så rädd och skygg ut, så jag gick fram till henne. Först var hon lite tveksam men sedan vi "talats" vid blev hon som ett plåster på mig. Jag fick knappt gå därifrån och när jag tvingade mig iväg så började hon yla efter mig. Tro mig det gjorde riktigt ont i hjärtat!
Sedan var det tid att börja arbeta. Vi fick själva hämta "våra" sex hundar och spänna fast dem enligt de instruktioner vi fått. Ledarhunden först och sedan resten efter rang i flocken. Det största problemet var faktisk att hålla dem på plats utan att de drog iväg med släden. Det hade inte fått springa på en vecka så jag kan lova att det var som ivriga lejon. Efter mycket ståhej kom vi äntligen iväg på en strapatsrik men helt underbar resa. Sagolikt att glida fram efter dessa hundar som faktiskt fick kämpa eftersom den lilla snön som fanns fortfarande var rätt blöt.
Och gissa vad. Margrita, hunden närmast till vänster" på ovan foto, tilldelades oss. Om det var en slump vette tusan. Tyvärr var hanen längst bak till höger stygg mot min prinsessa så det blev ett par "utvecklingssamtal" med denna slyngel under resans gång. Yes, han visste till slut vem som var herre i huset. Ja, det tror jag iallafall. Eller så berodde det på att våra jyckar var rätt trötta efter ett par timmars springande.
Det var faktiskt en tuff tur över långa isiga partier, över bäckar som inte frusit igen och över en rätt blöt och bitvis djup snö. Vårt ekipage klarade sig bra hela turen men guiderna välte och ett spann slet sig. Jag höll på att falla i en rätt bred bäck men lyckades precis hålla mig kvar på släden med knäna åkande som vattenskidor i det 0-gradiga vattnet. Men en helt makalös upplevelse!
Vid hemkomsten fick vi koppla loss hundarna och återföra dem till sina kojor och utfodra dem. Denna gång i omvänd ordning, dvs ledarhunden sist. Jag började med "slyngeln" som nu blivit rätt foglig, men han var så ivrig att få sin mat att allt fokus låg på det. Sedan var det Magritas tur och det var inget kul. Hon brydde sig inte om maten utan gnydde bara när jag skulle lämna henne. Inget kul ärligt talat. Det var ett tufft avsked! Jag började faktiskt seriöst fundera på att höra om jag kunde få köpa henne. Men förnuftet säger att hon sannolikt är i den miljö som passar henne bäst, men hjärtat säger något helt annat! Kanske skulle Aussie och hon kunnat haft ett förbaskat bra liv ihop!? Usch ja, livet är inte alltid lätt!
Forskningscentret på Svalbard och Svalbards museum.
Forskningscentret häruppe är inrymt i en relativt ny imponerande byggnad nere vid flodkanten. Här finns forskare från hela världen samlade vilket bidrar till en rätt trevlig blandning av folk. Museet som är inrymt i samma byggnad och behandlar Svalbards historia var bra upplagt och lagom stort.
Isbjörnarna är stora. Även som uppstoppade är de imponerade djur.
Men det är synd om dem på många sätt. De har ingen som klipper deras tassar. De har decimeter långa skägg som hänger ut runt nederdelen av benen. Skämt åsido så finns en stor population fortfarande på och runt Svalbard, men i takt med att isen försvinner så försvinner också deras matförråd, dvs sälarna. Det är en tragisk utveckling.
Jaaaa, det blev även en snöskotertur ...... och riktigt bra nordlys (norrsken)!
Ibland tror man inte att det är sant. Det som började i moll med regn och elände slutade definitivt i dur. Så egentligen blev allt som vi hoppats på med denna resan uppfyllt till slut. Men det har sannerligen gett mersmak, så vi ser redan fram emot påskens kommande äventyr!
Första utmaningen inför eftermiddagens snöskoterfärd avklarad, påklädningen. En rätt rolig syn att se ett gäng bokstavliga Michelingubbar vanka ut till de väntande fartåken.
Efter ca 1,5 timmes körning var det "gott" med ett stopp och en kopp varm dryck. Tystnaden och en fantastisk himmel gjorde sitt till den fina upplevelsen.
Ingrid sätter sig åter på plats på snowmoilen inför avfärden för nästa etapp.
Och sannerligen började inte ljusshowen precis när vi kommit fram till basen igen. Man fick gnugga sig i ögonen för att förvissa sig om att det inte var en synvilla. Som vi har jagat detta fenomen utan att få se det. Och nu till slut äntligen!
Så tack Svalbard! Tack Norge (även om det smärtar att säga) Vi ses snart igen!
Glömde; Varför är det så lite, nästan ingen information om Sveriges relation till Svalbard på museet? Sverige sålde faktiskt Svalbard till Ryssarna en gång i tiden. Har ni glömt det? Vet ni norrmän inte varför det heter exv Oscars I Land, Prins Carls Land, Nordenskiölds Land etc etc.
Ja visst ja, det är inne med "Alternativ sanning" nu för tiden. Jag trodde Trump var först ut med detta... Men som sagt; "Inget är nytt under solen"!
