Efter 365 svenska mil hittade vi dom riktiga med långa horn!

Efter två dagar i Amarillo började resan närma sig sitt slut för denna gång. Det är konstigt med att resa! När man väl bestämt att man ska iväg så längtar man bara till att komma iväg. I synnerhet när resan börjar närma sig sitt slut blir det mycket blandande känslor. Ena stunden vill man hem till dem därhemma och till Aussie, för att i nästa stund önska att resan ska vara lite längre. Men det är väl så det är när man har resandeblod i ådrorna….eller var det valonblod? Hur som helst, att resa är att leva…….ja, fantastiskt!
Jag ska kanske passa på att slå ett slag för Iceland Air. Kanske inte den mest fancy cabin vi åkt med med. Inte heller de skönaste stolarna, men maten var nog bland det bästa vi blivit serverade på ett flygplan. Det är också rätt bra med mellanlandningen i Reykjavik. Köpenhamn - Reykjavik dryga 3 timmar. En bensträckare på 1 timme och 20 minuter (eller stanna ett par dagar om man vill), därefter vidare till USA på en sådär 5,5-6,5 timmar beroende på vart man ska. Man hinner inte tröttna fullständigt.

Vad var det nu vi hade kvar? Texan BBQ och Trail Ride. Kanske lite mer Texas Longhorn hade också suttit fint. Dom där riktigt stora djuren. På grund av massor av vägarbeten valde vi att köra mindre vägar mot vårt mål som var Wildcatter Ranch i staden Graham. Som vanligt här i Texas så ser man oljepumpar som står och nickar överallt.





Ovan Oil well (Oljekälla) är dock en mack som öppnade på 30-talet och som idag bara står som ett monument. På andra sidan gatan fanns dock en fungerande bensinmack som betjänades av ett par underbara lantortsdamer. Mycket trevliga men med en Texasdialekt som knappt gick att förstå.


Nästa lilla stad vi passerade var helt död i dubbel bemärkelse. Det var spöklikt rent men allt var igenslaget. Det enda som verkade vara i någon form av god business var begravningstjänsten och kyrkan. Bägge såg rätt välmående ut.


Sedan blev det tvärstopp! En olycka hade hänt och mitt i vägen stod både ambulans och ambulanshelikopter. Återigen valde vi en liten mindre omväg för att komma vidare.


Och nu!…………Äkta smoked Texas BBQ! Dessa ställen är lite som våra gamla korvkiosker men mycket populära. Det var gott! Enkelt men mycket gott! Tyvärr var ”ribsen” slut men en riktig BBQ stek var inte heller helt fel. Här gavs också prov på lokala Amerikanska regler som kan vara svåra att förstå sig på. BBQ-ställett sålde öl och vin. MEN du fick inte dricka öl eller vin på eller i närheten att restaurangen! Aja Baja, höga böter enligt ”State law”. Så endast köpa och ta med hem.


När vi då äntligen var framme i Graham bestämde vi oss för att proviantera lite. Trots att Wildcatter Ranch var dyrt som fasen så ingick inte frukost. Eftersom man inte gör vågen för Amerikanska hotellfrukostar, hade vi bestämt att fixa till vår egen. Och lite öl och en flaska vin kunde vara gott att ha. Jojo! Nu var vi där igen med de luriga lokala lagarna. I Graham kunde man bara köpa alkoholhaltiga drycker på restaurang. Och det skulle förtäras där! Om man ville köpa öl så fick man åka utanför countyt! Så var det med det, punkt!

Wildcatter Ranch.

 

Så äntligen ”hemma” på ranchen och var är det först som möter oss vid ranchgrinden?

Riktiga Texas Longhorns!

Stället blev definitivt inte sämre när vi väl hittat incheckningspersonalen. Stället var stort men vi var inte mer än max 10 personer där för tillfället. Men vilket underbart ställe! Vackert, fridfultt och en ljuvlig atmosfär! 

Det är nog första gången vi hyrt ett hotellrum med egen öppen spis! Om det var kallt? Inte så värst precis. Men lite mysbrasa vill man ju ha även om man sedan får brassa på med AC´n för att inte försmäkta.

En egen terass med ett par rejäla gungstolar och en vidunderlig milsvidd utsikt …..

gjorde inte saken ett dugg sämre! 

Rogivande att sitta och läppja lite vin, vi hade faktiskt en flaska kvar sedan tidigare, och titta på rovfåglarna som hela tiden letade mat längs bergsravinen precis utanför vår terass. Ett riktigt skådespel.

Man höll sig dock gärna på terassen och tittade sig noga för när man gick ut där. Man vill ju inte gärna få närkontakt med några supergiftiga bergsormar.

Hellre då närkontakt med jacuzzin och poolen, även dessa med en oslagbar utsikt. 

Dyrt, i Svensk nivå, men Wildcatter Steakhouse var matmässigt nästan i Fransk klass.

Köttkniven var nästan en total överdrift att ha till denna extremt möra oxfilé. Sannslöst god och lagom tillagad. Inga superlativ är för stora för denna köttbit. Att säga ”Perfekt” vore direkt nedsättande! Möjligen kan nästan tre veckors inmundigande av amerikansk snabbmat ha spelat in av vår njutning av Wildcatters vällagade anrättningar. Det var fler än vi som uppskattade maten. På lördagkvällen kom en vit limusin och levererade ett gäng uppenbara välbärgade ranchägare. Hur jag vet det? Klädseln och hattarna.! De handgjorda cowboybootsen i ormskinn skvallrade om rätt stora American Express kort.

Varken Ingrid eller jag är sådär imponerade av Amerikanska röda viner så det fick bli öl till köttet. Lone Star kände vi sedan tidigare, men ölet Revolver var nytt för oss. Självklart måste det finnas ett Revolver öl här också. 

Nu har vi bara Trail riding kvar för att ha uppfyllt alla ”must do” som vi hade bestämt för vår Texas turne.

Och även här räddade Wildcatter Ranch oss.







Tillsammans med våra nya vänner Leah och Jon från Dallas gjorde vi en riktigt mysig ritt i dalen nedför vår terass på ett par timmar. Det ser inte så varmt ut och regnet hängde i luften. Men fukten i pannan efter ett tag berodde inte på regndroppar.


Cowboyen som var vår ledare hette Jay och hade en liten kul bakgrund. Han far var militär i Amerikanska Marinkåren. Jay var uppvuxen i Italien och hade sedan både bott i Tyskland och på flera ställen i USA. Jay blev själv militär och hade bl.a. varit i Afgahnistan. Under en permision besökte han sin moster i södra Texas som hade hästar, och  provade han att rida för första gången. Han blev helt såld och bestämde sig för att försörja sig på hästar och andra djur. Trevlig ung man!

En liten paus på river Brazos strandkant.

Koncentrerad!

Bitvis var det en rätt snårig terräng. Mycket orm och mycket spindlar att passa sig för. Strax efter detta foto togs gjorde Jay´s häst ett riktigt tvärstopp och en kraftig ryggning. Tydligen hade den blivit skrämd av en orm som slingrade sig över stigen. Hästarna här är tydligen mycket bra på att upptäcka ormar.

Ser ni den lilla valpen som springer i bakhasorna på Jay´s häst? Den lille var tre månader och var otroligt läraktig. Han hette ”Cop” efter Copenhagen. Som skandinav var man bara tvungen att fråga hur det kom sig att han var döpt efter en Skandinavisk stad. Svar; Nja, det var en tobak (snus) som jag använde tidigare som hette Copenhagen……..

Så var detta trevliga över, tyvärr!

Till och med stallen var i tipp topp här, imponerande anläggning.

Man ska sluta på topp som det heter, och det upplevde vi att vi verkligen gjorde! Nu återstod bara att packa och givetvis ta ett riktigt adjö till Longhornen. Det fick kraftfoder varje morgon kl. 09.00. Självklart ville vi vara med på detta. Nej det var inte bara för små barn! Sanningen är att det inte var några barn på Wildcatter under tiden vi var där.

Jay var som jag skrev tidigare djurvän. Kanske detta var lite överdrivet, men rätt kul att se.

Stopp eller Whoa som man säger på Wildcatter Ranch. Hit kommer vi gärna igen. Så på återseende!

 

Nu återstod bara att köra ett par mil till Forth Worth, en förstad till Dallas, och återlämna bilen. Denna lilla tur blev 365 svenska mil och var ändå bara över en liten del av Texas. USA är stort! Nu återstod bara en natt på flygplatshotellet sedan och sedan ett par flyg innan vi är hemma. Dallas - New York. New York - Reykjavik, Reykjavik - Köpenhamn - sedan hemma!

Tack Jamaica, USA / Texas för denna gången!

Michael & Ingrid