Med utsikt över stora delar av Medelhavet.

Vi visste ju inte att vi hade familjebojkott mot Alitalia förrän Emma påminde oss. Nu förstår vi också varför! Fyra av fyra möjliga flighter gravt försenade. Personal som inte klarar av incheckningssystemen och rätt oengagerade flygvärdinnor/värdar. Men värst var incheckningen när vi skulle åka hem från Palermo. Vi trodde vi var i god tid, men möttes av det här;

Fotot är taget från vår plats i kön. En tredjedel av de som ska med står efter oss. Två incheckningsdiskar för 180 passagerare. VI var framme 07.45 och planet SKULLE gå 08.05!?

Men annars är Sicilien ”multo bello!”.

Första natten stannade vi i Balestrate och hotel Marina Resort & Spa. Ett hotell som balanserade på en klippa med medelhavet nedanför. Har man varit i Sicilien vet man att alla gator i städerna är anpassade för åsnor, inte för bilar. Och inte för Italiensk trafik- & parkeringskultur. M.a.o ett helsicke att ta sig till hotellet som inkluderade att köra över trappor och genom trånga portar. Men fram kom vi till slut! Och ett romantiskt (?) rum fick vi. Och Balestrates restaurangkvarter låg bara ett kvarter bort! In på en fullsatt restaurang (lördagkväll) och insupa den Italienska/Sicilianska kulturen. M.a.o barnen leker runt borden vilket också inkluderar bollspel, diskussionerna är vilda och högljudda och vinet flödar…..Härligt!

Scopello, villa Gazebo och pappa Vittorio.

Vår lilla GPS tyckte att vi skulle åka på en bergsutflykt istället för att ta närmsta vägen till Scopello. Och det var kanske mer bergsstigar ”hon” valde än vägar. Men visst, det blev en spännande tur och vi hade gott om tid. Vårt förtroende för lilla GPS´an fick sig dock en rejäl törn när vi väl var framme i Scopello och vi insåg att vi kört drygt en timmes omväg. När hon sedan ledde oss till backen på ovan foto och påstod att vi skulle köra upp på denna traktorväg med vår låga Audi A3, kändes det fel. Efter lite körning hit och dit så insåg vi att hon faktiskt hade rätt. Vi körde på, både bildligt och bokstavligt. Underredet på vår lilla Cabriolet skrapade betänkligt i efter att ha passerat ett av de värsta hålen i backen.

MEN efter ett par hundra meters körning rätt upp mot bergstoppen öppnade sig ovan vy. Nästan andäktiga steg vi ur bilen när vi väl hittat villa Gazebo. Helt makalös milsvidd utsikt! Nästan 30 grader varmt! Kan det vara bättre?


Villans vardagsrum, terassen, kan inte vara bättre. Inga grannar som skymmer vare sig nedanför eller på sidorna. Närmaste ”granne” är naturreservatet Lo Zingaro. Fridfullt är bara förnamnet.


Utematplatsen i skuggan av något ej namngivet träd är mysig både dagtid och kvällstid när himlens lampa är släkt. Det blir riktigt mörkt klockan 18.00.

Herr Vittorio, ägaren Guglioelmo´s pappa, visade oss runt. Visserligen kunde han bara Sicilianska, men det är ju nästan som Björkholmska. Visserligen reagerade Ingrid lite negativt när han visade oss uteduschen och berättade att den var ”caldo”. Man riktigt såg hur fru Nattfogel ryste till innan jag påpekade att ”caldo" faktiskt betyder ”hett/varmt” på detta charmanta språk.

Ovan foton ljuger lite. Det var varmt och riktigt skönt även på kvällarna även om fotot ger ett annat intryck. Denna kvällen såg man ända bort till Palermo´s flygplats som landvägen ligger 5 mil bort.


Färskt, fräscht och smakrikt! Vittorios välkomstpresent var trevlig och god. Citronerna är förövrigt plockade från citronträdet som fanns på ”vår” tomt.

Inte superlyxigt invändigt men skönt avslappnat och rent och snyggt.

Vår kompis Lizze, eller kompisar, fanns både ute och inne. Bra då de håller spindlar och andra insekter i schack.


Ett stenkast från Villa Gazebo (utsikten till höger på terassen) ligger den lilla staden Scopello som erbjuder massor med restauranger och också en vidunderlig utsikt.

Grillkvällen som blev till en intensiv kattjakt.

En av kvällarna hade vi bestämt oss för att grilla själva i vårt utekök. Sanningen att säga berodde det mest på att vi blev ”sjuka” när vi såg alla delikatesser i affären. Vilka charkprodukter! Vilket utbud!  Nu blev väl grillkvällen sådär. Ja inget fel på smaken eller på den fantastiska omgivningen att inta en härlig måltid på. MEN katterna! Helt plötsligt hade vi fem katter som gjorde precis allt för att få en smakbit, De var till och med påväg in i grillen med tassarna. Jag jagade dem på alla tänkbara vis men smarta som de är sprang de bara runt huset. I två kvällar hade bestämt sig för att vara hos oss sedan bara försvann de igen. Förmodligen till något annat hem där man bestämt sig för att grilla…….

Tut Tut sa affärbiträdet.

På tal om affären som vi handlade mest i så skapade Ingrid lite uppståndelse vid ett tillfälle. Vi skulle köpa öl och var lite veliga om vilken sort vi skulle ha. Ingrid skulle ställa tillbaka en 1 liters öl i hyllan och missade på något sätt så flaskan föll i stengolvet och exploderade häftigt med en knall. Glasskärvorna for som från granat runt oss. Personalen som fanns i närheten kom springande och bedyrade att detta inte var något problem bara någon inte blev skadad. Men Ingrid hade blivit skuren på ena stortån av ett splitter och blodet började sippra. Jag påkallade då en av personalen som rusade ut efter en sjukvårdsväska och kom springande tillbaka mellan varuhyllorna och ropade TUT TUT som en ambulanssiren till andra kunders undrande och nyfikna blickar.

Sedan vidtog själva vårdprocessen där som mest tre ur personalen deltog för att rengöra och förbinda Ingrids skador. Dvs ett litet skärsår.

Mission completed!

Castellammare del Golfo.

Visserligen hade vi innan vi reste ned till Sicilien bestämt att vi verkligen skulle ta det lugnt och njuta av boendet. Det blev inte så denna gången heller. Och visst är det gott att åka nedcabbat i detta klimatet.

Efter att ha varit nere vid stranden nedanför vår villa och tagit ett förmiddags dopp (20-22 grader) så styrde vi kosan mot närmsta gamla stad Castellmmare del Golfo grundad år 827. Fråga mig inte hur man vet det, men det är det officiella året för stadens födelse. Och jag tror det stämmer för gatorna och gränderna är definitivt från den tiden. M.a.o. åsnebredd.

 

En sagolikt vacker stad med en fin strand som syns i fjärran. 

Tonfisk är områdets specialitet men även övrig mat går inte av för hackor. Italien och Italienarna kan mat. Kanske inte klassisk fransk finess men vällagat med tydliga och färska smaker. Multo Bello!

Kan de se mer inbjudande ut?

"Jag vill ha en efterrätt” - gissa vem som sa det? Samma person som tyckte vi skulle äta en liten lunch eftersom vi innan hade bestämt att grilla på kvällen. Så det blev en stor lunch, efterrätt och ingen grillning eftersom vi var proppmätta enda tills läggdags.

Castellmmare del Golfo är vackert även när huvudlampan på himlen släckts.

Scopello.

Varför gå över ån efter vatten. Vår lilla stad bestående av ett medeltida torg omgärdat av en ring av gamla pittoreska hus erbjöd ett 15-tal restauranger. 

Orten mest kända ställe som också är en riktig turistfälla är La Tonnara vilket betyder tonfisken. Som tidigare sagt så är området känt för sin stora tillgång till tonfisk och denna anläggning som ligger rakt nedanför Scopello var en gång Siciliens största tonfiskhamn.

För att vara en gammal fd. hamn så är La Tonnara mer likt en gammal romarborg. Fotot är taget från en av Scopellos bättre restauranger La Terazzia.

San Vito Lo Capo.

Ner med cabben och ut och se oss om igen, ingen god läsning på terassen här inte. Nästa mål San Vito Lo Copo. Kan det låta mer Siciliansk. Måste vara ett ställe där man riskerar att träffa på Don Coleone, eller?

Så nära men ändå en bit att köra eftersom bergen ligger emellan.

Nja, San Vito Lo Copo visade sig vara en riktig typisk turiststad.Kunde lika gärna ha varit på Spanska medelhavskusten. En fin strand med de obligatoriska Afrikanerna som sprang runt och sålde all möjlig krimskrams. Faktiskt ett nytt inslag för mig var att afrikanerna hade stor konkurrens av en massa araber som också försökte sätta på turisterna sina ”äkta” varor. Det syntes att turistsäsongen var på upphällning eftersom säljarna var nästan lika många som de få turister som besökte stranden. Så det blev ett kort besök och ett beslut att återbesöka en av de få turistfällor som jag tycker är väl värda ett besök, staden på bergstoppen Erice.

Erice den lilla staden på toppen av berget Erice.

 

Ovan foton får tala för sig själva. Vägen upp till Erice med utsikt över medelhavet är en upplevelse i sig. Men denna lilla stad är jättemysig att gå runt i. Men det gäller att ha kondition för de smala gatorna är branta, och då menar jag verkligen branta. Vi besökte Erice för ca tio år sedan och inget är förändrat. Till och med mannen som står och säljer souvenirer från en gammal skåpbil vid statsporten är kvar.

Villa Rosa dei Venti, kunde lika gärna vara Fawlty Towers! 

Vårt Sicilien besök avslutade vi på ett trevligt ställe som lika gärna kunde vara Fawlty Towers. Stället drevs av ett par som gjorde allt. De skötte transfern till och från flygplatsen, de skötte receptionen och de lagade mat och serverade. Signora Boss hade en likartad attityd som frun i Fawlty Towers, men var mycket trevlig och serviceminded. Herrn själv, lite tomteaktig, tog emot oss vid ankomsten med de målarfärgstänkta arbetskläderna på, Singora Boss var på flyplatsen och hämtade gäster. På kvällen var herrn servitör och diskare medan Signora Boss var kokerska och hovmästare i ett. I ärlighetens namn var herrns serveringsförmåga mer likt Manuels.
När "vår" Manuel lyckats välta ett glas fyllt med limonelikör över hela vårt bord och tar handen och försöker liksom få vätskan att försvinna genom att smeta ut den över hela bordet. Då kommer Signora Boss rusande och kör bort honom och tittar på oss med ett ursäktande leende och en menande blick åt mannen. En blick som inte gick att missförstås, "Han är en idiot men en snäll sådan". (Det var Signora Boss attityd, inte vår) Vi, liksom de andra gästerna, hade högljutt roligt åt hela situationen.


Vi hade tydligen bokat sviten. Italiensk säng ala tidigt 80-tal, flådigt?
Hotellet var dessutom under renovering. Detta utfördes också av herrn i huset. Låter det inte bra? Men det var faktiskt oerhört charmigt och ägarna var jättetrevliga. Och det var rent och snyggt! OK inte ett femstjärnigt Hilton, men vi kommer mer än gärna igen.

Arrivederci för denna gång Sicilien!

"Norrlandie" - igen!

Lite sent upplagt i bloggen för denna resan kanske. Men bättre sent än aldrig, eller hur?

Nu, för vilken gång i ordningen vet jag inte, hade vi planerat att åka med husbilen upp till Norrland igen…Sedan bestämde vi oss Bretagne via Moseldalen. Men det blev Normandie i Frankrike IGEN, istället! OK lite tjatigt men Ingrid älskar Moules frites (Musslor och pommes frites) och jag är svag för den lokala Calvadosen OCH franskt vin. Så why not….

Och som vanligt blev det ett stopp på Gammelbro Camping i Aarösund på Jylland. Det börjar bli vårt ”basecamp” när vi reser ut i Europa. Ja det börjar bli lite av ”same procedure as last year, james”, men vid denna tiden är vi inte många på campingen och servicen är fortfarande 100%. 

Och som vanligt blir det alltid en dejlig dansk iskall öl och en stjerneskrud. Yes - JÄTTEGOTT!

Winterswijk i Holland nästa.

Ytterligare ett ställe vi brukar besöka på vägen ned i Europa. Mycket fin camping, bra restaurang som tillåter hundar och Europas största varuhus för fritidsartiklar och husvagn- och husbilstillbehör, Obelink. Allt på gång- och cykelavstånd. Denna gången var det riktigt varmt också, 30 grader och uppåt. Så skuggan var väldigt skön att ha tillgång till.

Wintersvijk är ett pittoreskt jordbruksområde helt genomkorsat av kanaler, men framförallt helt genomkorsat med fina cykelvägar. Och givetvis blev det ett par rejäla rundor. För att hitta några bra rundor så frågade jag efter några kartor i campingens reception. O ja, de hade flera BESKRIVNINGAR……på holländska!? Men det är så lätt sa damen i receptionen och översatte glatt höger och vänster på beskrivningen. Jovisst, höger och vänster var lätt,det hade vi klarat själva, men resten… När vi kom till ordet ”Fietspad” gav vi upp och satte in plan ”B”. Cykla tills vi tröttnar och använd GPS;en för att hitta tillbaka. Fietspad betyder förövrigt ”cykelväg” - enkelt eller hur? 

Eftersom det var över 30 grader varmt kom Aussies cykelsläp till stor nytta. Aussie gjorde väl inte vågen precis när han beordrades in trots att han sprungit i gott och väl 7 km, men efter ett tag gick det rätt bra! Kärran är både smidig och bra men vi upptäckte att när Aussie sitter upp och lutar sig mot någon av väggarna så går tyget emot hjulen på utsidan. Hur tänkte man här? Får bli problemlösning senare i höst.

35 grader och 30 minuter Moseldalen.

Efter ett par dagar i Winterswijk valde vi att fortsätta resan ner mot Moseldalen. Vi lyckades naturligtvis välja resans absolut varmaste dag. AC;n orkade knappt hålla en acceptabel temperatur inne i husbilen. Målet var Koblenz ca 25 mil söderut. Även om Ingrid inte uttalade det så hade hon nästan bestämt sig för att försöka påverka mig att vi skulle s.a.s. stanna i Moseldalen. Och dit kom vi, tillsammans med hela tyska befolkningen. Det var helt ”knökat”med folk. Husbilar och husvagnar var uppställda till och med utanför campingarna och var de än kunde få en plats.

Visst ser det tomt ut? Men jag kan lova att det fanns inte en chans att finna något ställe i dalen att ställa upp bilen. Det blev ett snabbt beslut att hålla oss till ”plan B” och styra mot ”Norlandie”. Klockan var rätt mycket så vi var ändå tvungna att finna någon plats att övernatta på. Medan jag körde på i riktning mot Frankrike letade Ingrid campingplatser i den tyska campingbibeln. Efter ett antal försök på överfulla campingplatser fann vi mer än 20 mil senare ett bara nästan fullt ställe precis på gränsen mellan Tyskland och Luxenburg.

Nästa dag blev det sträckkörning ner till ”The Froggies” (Fransmän) och ett kort stopp i tråkiga Dieppe. Inget kul ställe.

Men, men…MEN, den som väntar på något gott… Läs sakta och smaka på orden; 

Le département du Calvados och den lilla staden Port-en-Bessin-Huppain!

Men du hör ju själv, det kan inte bli bättre. De lite lustiga var att det var av en slump att vi just valde denna orten och vägen dit är som att köra på småvägarna i Bastasjö vilket gjorde oss nästan benägna att vända om mer en en gång. 

Väl uppställda på Le camping Port´land gjorde vi oss redo att besöka själva staden som låg 10 minuters promenad bort och 25 minuters promenad hem. Snacka om backe! Stad är väl kanske att ta i men en stadslik fransk liten fiskehamn. Nu till det lite lustiga, ju närmre vi kom ner mot centrum ju mer kände jag igen stället men kunde inte placera det.

När jag såg detta, La Marine hotell och restaurang ”ramlade 25-öringen ned. Jag har tidigare både bott här och druckit middag i samband med att jag åkte Europa runt och letade agenter som kunde sälja stekpannor. Och anrättningen var lika bra då som nu!

Gissa om Ingrid gillade stället?

Till och med Aussie gillade stans bästa restaurang. Inte så mycket för den goda maten som för utsikten. Perfekt för honom att hålla koll på alla Fifi’s som passerade utanför. Panoramafönster på första parkett med inbyggt stöd för nosen. Kan det bli bättre?

Detta är ju den sk. invasionskusten i Normandie. Överallt finns det spår och minnesmärken från den tiden. Till och med fordon som fortfarande används, exv ovan typiska Willys jeep.

Jag kan riktigt höra mina döttrars tankar - nu börjar han med ”sitt” andra världskrig igen. OK, det blir lite mer snart eftersom ni tycker så mycket om det!

Bessin är som de flesta små kuststäder i Normandie idylliska och otroligt mysiga att ströva i. Notera gärna hur rent och städat det är. Är det inte konstigt? Lägre skatt, lika bra sjukvård, en uppenbart bättre skola, och ändå pengar kvar till att hålla rent och snyggt!?

Tidvattnet är spännade att följa. Man förstår att invationsplaneringen var svår då vattenivån skiljer upp till 13 meter mellan ebb och flod.

Hela denna delen av kusten är ett paradis för paragliders. Man blir sugen på att prova!

Eller kan man ju leta lite snäckor om man känner för det nu när det är lågvatten.

Port-en-Bessin-Huppain är en riktig pärla. 

Varför inte en cykeltur på Omaha beach? Stränderna längs invasionskusten är som en exotisk blandning av fantastiska badstränder, utmanande cykel- & promenadstråk och ett gigantiskt historiskt museum. Kort sagt ett Mekka för en cyklande havsälskande historienörd.

 

Vätskepaus för Aussie.

Sanningen att säga så var elcyklarna en välsignelse här. Värme och lös sand är en utmanande kombination. Men härligt att cykla längs dessa underbara stränder. Tur att det var ebb!!

Fysisk aktivitet kräver en god lunch. Är man på Omaha beach så måste det naturligtvis avnjutas på Restaurant L’Omaha. En ”liten” sallad på Franskt vis. Behöver jag meddela att det var gott?

 

Aussie behöver också lite förkovran om WWII, eller……Här intill en Sherman tank som…OK,OK - jag ska inte!

Det är en härlig känsla att cykla igenom alla dessa små härliga byar som ligger som ett pärlband längs kusten. Behöver jag än en gång påpeka hur rent och välskött det är.

Maupertus-sur-Mer.

Med visst tveksamhet packade vi ihop för att åka vidare mot Cherbourg och Utah Beach (strandens kodnamn för invasionsstyrkorna)  eftersom vi hade för oss att vi inte hade varit där tidigare.

Nästa övernattningsanhalt blev Camping l’Anse du Brick. Men vad är detta? Detta kan inte bli bättre för en som mig. Campingen var (utan vår vetskap) anlagd på ett fd.Tysk raketavskjutningsstation.  Det kan inte bli mer intressant!!!

Aussie var kanske mer intresserad av sin nya leksaksapa än av historiens vingslag. Resterna av själva rampen för V1 raketer är det som syns i bakgrunden.

Campingen var en 5:a utav 5 i sig själv, men alla spår efter denna fd. gigantiska krigsanläggning var synnerligen intressant. Tyvärr och konstigt nog fanns där ingen information om detta.

Området runt Maupertus-sur-Mer är också väldigt vacker och mysig att vandra i.

Beachen nedanför campingen.

  

En av de få molniga, och vilket skulle visa sig regniga dagarna, cyklade vi den dryga milen int till Cherbourg. Rätt som det var fick vi bokstavligen kasta oss av den ganska smala vägen eftersom ca 100 cyklister eskorterade av MC-poliser kom som en vägg emot oss i en rent ut sagt j-vla fart. Det var bokstavligen undan eller kull! 

Cherbourg var OK stad men inte mer. Lite för mycket storstad för vår smak även om det är en rätt liten ort ur Franskt perspektiv. Och så var det också det där med regnet. Helt plötsligt när vi var över en mil bort från husbilen var det som om himlen öppnade sig både bildligt och vätskemässigt. Regnkläder? Visst 2 paraplyer, stövlar och 3 regnställ — i husbilen! Efter en halvtimmes väntan i en port var det bara att ge sig ut. Efter har frågat på flera ställen så lyckades vi hitta två engångsponchos i en tobaksaffär. Aussies släp var mer som en portabel pool än som en cykelkärra. Det var nog 5 cm vatten i den, minst. Kanske bidrog detta till att vi inte såg den riktigt fina sidan av Cherbourg.

Vi, OK jag, hade bestämt att vi skulle besöka hjärtat av Utah Beach på hemvägen. Vi ställde in GPS’n på närmaste vägen vilket visade sig vara både ett bra och dåligt tilltag. Bra för att vi körde på många pittoreska vägar och passerade många små typiska Normandiska jätte mysiga byar. Ni vet kyrka, café, en byrestaurang och ett litet gammalt torg. Det dåliga var att nerverna var på helspänn för att få ett möte. Jag kan lova att jag hade inte ens kunnat möta en cyklist på större delen av denna sträcka på dessa extremt smala vägar. Men det gick bra eftersom det enda vi mötte var en tjudrad ko som stod lite långt ut med bakdelen.

Hjärtat av Utah Beach.

 

Slutligen var vi då framme vid Utah Beach-monumentet med vidhängande museum. Och gissa, ”förvånande” nog hade vi varit där tidigare. Ingen av oss kan fortfarande komma ihåg när, men jag lutar åt någon gång när vi hälsat på Emma och Jason i London. Så det blev bara ett kort kissestopp för Aussie och sedan vidare mot nästa mål som var campingplatsen Domaine Goelands i Saint-Martin-en-Campagne speciellt utvald av Ingrid eftersom de hade en restaurang där som var omnämnd i Guide Micheline. 

Men det är inte alltid saker blir som man tror. Campingen var väl OK …. för husvagnar. Alla platser lutade skarpt åt alla håll, så med automatisk nivåreglering eller inte var det omöjligt att få husbilen i något som liknade vågrätt. En bergstraktor hade passat bättre. 

Restaurangen var en riktig "galge i häcken” ställe. Nej hundar var inte välkomna. Men för helsicke vi är i Frankrike. Det är nog första gången detta har hänt oss! Så det fina middagen blev en hamburgare på campingens café.

Men omgivningarna var dramatiskt vackra. White Cliffs of Normandie?

Kvällspromenaden gick rätt in i ett bröllop som hölls i en allmän park. Det ser kanske inte så varm ut men det var extremt varmt trots att vi var precis intill havet.

Jag vet att det blir tjatigt, men se själv hur rent och snyggt det är. Man blir ledsen när man tänker på hur det ser ut hemma på offentliga platser.

Med risk för att uppfattas pervers så måste jag ändå visa ett foto från campingens toalett. Även rent och snyggt här, MEN man måst ha problem med toalettborsttjuvar!? Vi har varit runt i stort hela världen men ALDRIG upplevt att man kedjat fast toalettborstarna……….

Åter till Gammelbro Camping i Aarösund via stamstället nr 2, Stellplatz Am Freibad i Gangelt i Tyskland.

En av de bästa ställplatserna vi stått på. Så hit återvänder vi när vi är i närheten. Visserligen tysk "ordnung muss sein", men trevligt. Ställplatsen ligger precis på gränsen mellan Tyskland och Hollands sydöstra utpost. Så när man rastar Aussie gör man det i Holland. Men man sover och dricker en god öl till en utomordentlig Schwein-Schnitsel Wiener Art mit Speck-Bratkartoffel på restaurang Haus Hamacher i Tyskland. Naturlich, Hunde Willkommen!

'

Vad säger ni? Rent eller? Men tyskarna har ju också lägre skatter än oss…….bättre skolresultat, gratis tandvård och sjukvård etc. Hur är det möjligt? ”Vi som har så duktiga politiker”. Ett exempel kan ju vara att Tyskarna beskattar lastbilar från utlandet som kör genom deras land på de tyska vägarna. Sverige beskattar sina egna medborgare som kör personbilar!? Utländska medborgare  i utländska fordon, personbil eller lastbil kör gratis!? Det är väl uträknat i samma princip som att betala 2,5 miljoner om dagen för tomma flyktingmottagningsplatser istället för att bidra med pengar till de områden i världen där flyktingar verkligen svälter och där dessa pengar är värda minst det tiodubbla! Eller samma uträkning där Landstingen (som inte finns i Tyskland) betalar 6000:- paret för stödstrumpor som i verkligheten borde kosta runt 30:-/paret. Men som en Socialdemokrat meddelade mig för lite sedan. det har med människosynen att göra!? Vad ska man säga?

Nästa anhalt Ferienpark am Bernsteinsee. Inget toppbetyg men en bra och lätt tillgänglig ställplats. Så absolut perfekt för en övernattning. Gasthauset Chianti utanför visade sig vara en Syrisk restaurang. De serverade den frächaste buffén jag ätit. Stort urval men lite av varje. Grejen var att personalen fyllde på nytt hela tiden. Så inget varmt som låg i timmar på värme. Lite kul med ett tyskt Gasthaus med italienskt namn som serverade mellanöstern inspirerad mat. Men gott och prisvärt var det!

Den eviga flaskhalsen Hamburg!

Hur man ska ta sig förbi Hamburg har i alla år vi rest i Europa varit att välja mellan kolera eller pest. Enda gången vi inte upplevde köer eller andra problem vid passagen var första gången vi körde där s.a.s själva. Året var 1979 men då stannade trafiken upp på grund av Brittiska militärkonvojer. Vägen ner körde vi via Elbe tunneln. Det gick rätt OK men det var på en söndag då alla lastbilar står parkerade.

På hemresan chansade vi på färjeleden Wischhafen-Glückstadt. Hhmmm. 2 timmars kö till färjan vilket stressade lite då vi ville hinna handla lite i Flensburg och ändå hinna till Gammelbro camping innan de stängde grindarna.

Och äntligen fick Aussie sitta på ”sin” plats eftersom Ingrid var och handlade en Bratwurst mit Brot i färjans lilla Imbis.

Gammelbro - Home Sweet Home.

Det känns faktiskt lite så. Aarösund är pittoreskt och genuint Jylländskt.

En bit ut i havet ligger Aarösunds ”Aspö”, Arö. En liten bilfärja går en gång i timmen eller så kan man åka den gamla ångaren Helene om man tillhör en PRO-grupp.

Det tar inte många minuter att korsa ön på dess små grusvägar med cykel. Runt hela ön går en skyddsvall som skydd mot stormar och översvämningar. 

Arös hamn erbjuder det klassiska. Ett litet hamncafe som givetvis serverar både öl och snapps. Öns gamla fiskegubbar som sitter på ljugarbänken (till höger på ovan foto bakom mopeden) och kommenterar dagens fiskare som inte vet hur man gör och fritidsfolket som har fina båtar men inte vet hur man ska framföra dem. Detta ”gubbfenomen” måste vara universalt!

Trots att vår färjeavgång invaderades av ett 100-tal ungdomar som var på cykelutflykt klarade Aussie färjeöverfarten rätt bra utan att stirra till det.

Ett foto taget från landsidan med Arö i bakgrunden får avsluta denna resan! Men vi kommer igen, var så säker!